De första uppgifterna var dystra: Iran hade attackerat amerikanska flygbaser. För ett ögonblick verkade länderna vara på väg mot en konflikt, som kunde utvecklas till ett fullskaligt krig.

Lyckligtvis visade sig effekterna vara mer begränsade än vad de första uppgifterna antydde. Att det iranska revolutionsgardet sköt ner ett ukrainskt passagerarplan, med påföljden att 176 människor miste livet, är naturligtvis en tragedi.

För EU är krisen ytterligare ett tecken på behovet av att stärka unionens gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik. Om den iranska situationen utvecklas ytterligare kommer hela Mellanösternområdet att påverkas, i vilket Europa har viktiga intressen. Enligt offentliga uppgifter förbereder USA sig för att dra tillbaka sina trupper från Irak. Det skulle lämna efter sig ett maktvakuum som IS, andra fundamentalistiska väpnade grupper samt Iranstödda paramilitära styrkor sannolikt skulle dra nytta av. Utvecklingen skulle påverka också säkerhetsläget i Europa.

Trots allvaret i situationen har EU helt och hållet hamnat på ett sidospår, och kärnvapenavtalet med Iran, som har betraktats som en utrikespolitisk vinst för EU, ligger i vågskålen. Det är osannolikt att avtalet kan bli verklighet efter detta, även om det tveklöst är EU:s mål.

EU-ledarnas svar på utvecklingen har lämnat en del övrigt att önska. Man har flitigt skrivit uttalanden i Bryssel efter de iranska attackerna, men det är fortfarande oklart vem som egentligen för unionens talan. Även unionens gemensamma verktygslåda är svag, vilket skiner igenom i EU:s offentliga uttalanden. Utrikes- och säkerhetspolitiken inom EU kräver att medlemsländerna är eniga, vilket är svårt att uppnå, och den gemensamma kapacitet, med vilken man skulle kunna agera i området, är liten.

Även om EU-ländernas sammanlagda försvarsbudget är den näst största i världen efter USA, gör medlemsländerna fortsättningsvis i huvudsak sina försvarsinvesteringar var för sig. Under ledning av Jean-Claude Juncker, som ordförande för EU-kommissionen, tog EU exceptionellt stora kliv inom försvarssamarbetet, bland annat genom att inleda ett permanent strukturellt samarbete (Pesco) och grunda Europeiska försvarsfonden.

Även enligt EU-kommissionens nya ordförande Ursula von der Leyen borde EU vara mer strategisk, målmedveten och enhetlig i sina utrikesfrågor. Von der Leyens ordförandeprogram innehåller många bra mål, som när de genomförs skulle stärka EU:s förmåga att svara mot situationer som krisen i Iran. Programmet innebär en utveckling mot en verklig europeisk försvarsunion, stärkande av Europeiska försvarsfonden samt införande av omröstning med kvalificerad majoritet i unionens utrikes- och säkerhetspolitik.

Det är lätt att ställa sig bakom målen, men hårt arbete kommer att krävas för att uppnå dem. Mycket beror på de stora medlemsländerna, men även på hur man lyckas förena olika initiativ med Nato. Överlappande strukturer eller ett försvagat Nato ligger inte i någons intresse.

Utöver utveckling av strukturerna har EU ett tydligt behov av att utveckla sitt strategiska tänkande. Detta har länge varit en av de tydligaste akilleshälarna inom EU:s utrikespolitik.

När det gäller Iran verkar EU inte ha någon annan strategi för tillfället än att hålla kärnvapenavtalet vid liv. I stället för att satsa allt på ett kort borde vi emellertid kunna föreställa oss alternativa scenarier. Vad gör Europa om avtalet verkligen faller för gott?

Ett alternativ vore att tydligt följa i USA:s kölvatten. Även om USA är Europas närmaste och viktigaste allierade när det gäller säkerhetspolitik, har USA dock inte samma intressen och tillvägagångssätt i Mellanöstern som Europa. Även president Donald Trumps nycker och oberäknelighet har för sin del inneburit utmaningar för samarbetet. Därför måste Europa kunna vara en stark och självständig aktör i området. En självständig Iranpolitik inom EU skulle till exempel kunna börja med att unionen sätter som mål att systematiskt bryta ner landets växande och negativa inflytande i Mellanöstern.

Insändare i Huvudstadsbladet 16.1.2020.